Idag fyller min älskade William
10 år!
Hipp hipp hurra!!!
Grattis på födelsedagen älskling!!
Här är Williams förlossningsberättelse:
Mammas saga Jag och Cassandra var hemma och Peter jobbade. Vid 20.30-tiden bestämde jag mig för att ta ett bad. Ett av många under min graviditet...Under mitt liv överhuvudtaget. Jag älskar att bada. Peter jobbade till 23.00 så jag visst att jag hade ett par timmar på mig i lugn och ro. När jag hade legat i badet i ungefär en halvtimme kände jag att det blev "blött" (hur det nu kan kännas blött i badet...), men jag kände inga värkar och tänkte inte så mycket mer på det. Det var fortfarande 12 dagar kvar till beräknad förlossning, Cassandra hade i och för sig kommit två veckor för tidigt, men jag hade inga tankar på att föda. Jag hade mer eller mindre räknat med att gå ett par dagar över tiden.
När jag hade kommit upp ur vattnet kände jag hur det sipprade vatten, så jag tänkte att slemproppen kanske hade gått, det hade jag ju hört att den skulle göra en vecka innan det var dags för förlossningen. Jag fick byta underkläder ett par gånger men fäste fortfarande ingen större vikt vid det. Jag var inte alls inställd på att föda. Jag ringde Peter och talade om för honom vad som hade hänt, men jag tyckte inte att han skulle komma hem tidigare från jobbet, "för det var ju inte dags ännu". Jag la mig i soffan för att kolla på en film. Efter en stund började jag att få ont. Det kanske var dags ändå? Eftersom det var 8 år sedan jag födde barn sist, kände jag mig som en forstföderska igen. Var det så här en värk kändes? Smärtan gick över och jag beslöt mig för att ta tiden mellan värkarna. Jag konstaterade efter en stund att det var ungefär 20 minuter mellan värkarna och jag trodde nu (igen kanske jag skall säga) att det inte var värkar utan bara sammandragningar. Vattnet hade slutat sippra och jag började fundera på att gå och lägga mig när jag kände att värkarna började komma tätare. Jag ringde Peter som strax skulle gå från jobbet och sedan ringde jag till Neda, jag varnade henne om att det kunde vara falsklarm men att jag ville att hon skulle komma ändå. Hon skulle nämligen sova över och se till att Cassandra kom iväg till skolan som hon skulle.
Neda kom ett par minuter innan Peter kom hem. Jag hade då värkar med 4-5 minuters mellanrum, men jag var fortfarande inte övertygad…Jag hade ju inte ont!!! Och det visste jag och mindes jag ( det började komma tillbaka…) att det skulle ju göra ont! Vi hade packat en väska tidigare så vi bestämde oss för att ringa till förlossningen och kolla med dom om de tyckte att vi skulle komma in, värkarna kom nu tätare. De tyckte absolut att det var dags så jag bestämde mig för att dricka en kopp te och Peter åt lite flingor och fil för att få energi inför nattens övningar.
Vägen till BB var bucklig. Jag svor över alla vägarbeten som var förlagda på vägen till Mölndals Sjukhus. Tänkte inte någon på födande kvinnor på väg till BB? Peter fick köra långsamt för att inte jag skulle skrika högt. Vi var framme på sjukhuset vid 00.15-tiden och ringde på klockan och blev insläppta av en vänlig röst.
Vi hade valt att föda på Mölndals Sjukhus, på en enhet som hette Förlossnings BB. Det var en liten och nyöppnad avdelning för föräldrar som ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. Inga bedövningsmedel förutom lustgas, bad och massage var tillåtna. Ville jag förlita mig på någon av de andra bedövningsmedlen ('sprutor') var jag tvungen att föda på den traditionella förlossningen. En fördel med förlossnings BB var att pappan fick stanna kvar under hela vistelsen i familjerum tillsammans med mamman och det nyfödda lilla livet. Jag hade fött Cassandra utan andra hjälpmedel än lustgas och hade inte planerat att göra det på något annat sätt denna gången.
På avdelningen blev vi mötta av Therese som skulle vara vår barnmorska under hela förlossningen, i princip den enda person vi skulle träffa.
Vi blev inskrivna och vi hade tur som fick det sista lediga rummet. Rummet var litet och väldigt mysigt, förutom sängen fanns det ett bubbelbad, två fåtöljer, lite teknisk utrustning samt det viktigaste av allt, en cd-spelare. Vi hade massor av skivor med oss. Peter satte dock bara på radion till att börja med och jag började gå runt lite i rummet. När vi blev mötta av Therese sa jag att det förmodligen var falsklarm och hon antagligen skulle få skicka hem oss igen. Hon skrattade lite och sa åt mig att slappna av och att hon skulle ta väl hand om mig.
Jag fick gå in på toaletten och skrubba mig med en svamp i underlivet samt passa på att kissa. När jag kom tillbaka fick jag lägga mig i sängen och bli fastkopplad i alla mätaggregat. Hjärtljuden var bra och jag hade öppnat mig två centimeter, jag hade fortfarande inte särskilt ont, men jag insåg nog för första gången under kvällen att nu var det verkligen dags, jag skulle föda ikväll! Efter en stund i sängen ville jag upp och röra på mig och det fick jag. Jag gick runt i rummet och ut i korridoren och tjuvkikade lite in i de andra rummen för att se vad som hände där.
Spännande förlossningar överallt men oj vad de skrek. Hade det verkligen gjort "så" ont?
Jag gick på toaletten ännu en gång och nu var det verkligen tätt mellan värkarna. Tillbaka i rummet satte jag mig gränsle över en pall och precis när jag gjorde detta gick vattnet. Nu började det göra ont. Therese kom in och kände på mig, jag hade nu öppnat mig 5 centimeter. Med Cassandra hade förlossningen taget 2,5 timme och jag trodde inte att det skulle ta mycket längre tid denna gången. Therese kopplade på lustgasen och jag började andas in. Jag andades givetvis in alldeles för mycket och blev helt borta i huvudet. Musiken som spelades i radion lät som metalliska vrångstycken och jag såg allt dubbelt. Jag försökte övertala Peter att testa men han blev bara illamående.
Värkarna ökade och jag kände att det var dags att krysta, men jag vill inte gärna krysta utan vår barnmorska. Peter gick och hämtade henne och hon konstaterade att jag var helt öppen. Hon hämtade en barnmorska till och de förberedde mig för slutskedet.
Mitt problem var att jag är en morgonmänniska och inte alls pigg klockan 02.30 på natten! Så mellan krystvärkarna lyckades jag att somna. Varje gång. Precis innan huvudet skulle tränga ut kände Therese att det var något som var i vägen. Det var en lite tapp som hon förde åt sidan och sedan sade det sluuurp…Jag hör Peters röst som säger: " En pojke".
Therese la dig på min mage och du skrek högt. På radion spelade de Robbie Williams låt Millenium. Klockan är 02.51 den 9 september 1998 och jag har just fött mitt andra barn. Du, en underbar liten människa. Peter grät och pussade oss om vartannat. Vår barnmorska mätte ( 50 cm) och vägde dig ( 3530 g ) och jag gav dig lite mjölk för första gången. Det är så fascinerande att människan redan från början har en sugreflex, att vi äter när vi läggs till ett bröst som nyfödda.
Therese gick ut ur rummet och lämnade oss ifred så att vi skall kunna bekanta oss med varandra. Peter och jag låg länge och tittade på dig. Tröttheten var som bortblåst.
Vi hade redan bestämt vad du skall heta; William Anton Jacob. Anton efter mormors far.
Du somnade snabbt och Therese kom in med fika åt oss.
Vi fick ett par smörgåsar med ost och salami, te och mousserande juice ( så vidrigt äckligt ) samt en liten flagga och ett gratulationskort från personalen. Klockan var nu ungefär 05.00 och du är en timme gammal. Jag steg ur sängen och gick på toaletten, det gick bra, jag sprack inget under förlossningen så jag hade ganska lätt att röra på mig. Satte mig sedan i fåtöljen för att äta mina smörgåsar och dricka lite te. Vi hade fått in en telefon på rummet och började ringa och meddela våra släktingar om att du hade fötts.
Vi började känna oss trötta men tyvärr var det fullt i alla rum så vi fick stanna kvar på förlossningen. Therese kom in med en säng åt Peter och vi somnade helt utmattade båda två.
Efter en timme vaknade jag och var helt klarvaken. Jag låg och lyssnade efter din andningen hela tiden.
Peter sov och jag ville inte väcka honom ännu, så jag passade på att ringa ytterligare ett par telefonsamtal.
Vid 8-tiden kände jag mig vrålhungrig, maten som jag ätit ett par timmar tidigare fanns det inga spår av. Vi tog med oss dig och gick sakta bort till matsalen. Jag åt en enorm frukost, det kändes som om jag inte hade någon botten. Efter frukosten fick vi ett eget rum som vi till att börja med delade ett par timmar med ett annat nyförlöst par som skulle åka hem vid lunch.
På kvällen kom Cassandra på besök för att se sin lillebror. Hon ville inte gå hem utan stanna och sova över på BB med oss. Besök av vänner är inte tillåtna på BB utan vi fick träffa folk i korridoren utanför. Vi bestämde med de flesta av våra släktingar och vänner att de skulle hälsa på hemma istället.
Neda, Carina och Thomas och Anton hälsade på oss på BB.
Du sov som en stock första 20 timmarna, därefter vaknade du en gång i timmen hela natten. På morgonen dagen efter kände jag mig så pass stark att jag ville åka hem. Vi blev utskrivna vid 12.00-tiden och åkte hem.
Du sov lugnt och tryggt i ditt nya hem.
Välkommen William
