När jag var liten var den 11:e september en rolig dag. Min styvpappa fyllde år och födelsedagar är ju alltid roligt ;o) Men de senaste årens händelser har gjort att man vaknar lite med andan i halsen och undrar vad som ska hända idag? Det känns otäckt på något sätt.
Idag tänker jag självklart på händelserna i New York och Anna Lindhs död. 4 år har gått sedan händelserna i New York och jag minns med fasa tillbaka på den dagen. Jag var i skolan och hade föreläsning i Skadeståndsrätt med Mats Tullberg. Peter skickade SMS och ringde som en galning men jag hann inte kolla min telefon. När jag kom ut från föreläsningen läste jag mina SMS och jag blev helt chockad över det han skrev. Jag gick hem och kände mig alldeles konstig och tom. Det första jag tänkte på var om jag kände någon som var där? Det är alltid någon man känner som är på plats, man känner någon som känner någon...
När Anna Lindh dog grät jag floder, det var fasanfullt, det kändes nära och det kändes stort och skrämmande. Ungefär som om det var en nära vän som hade dött. Men jag kände inte Anna Lindh och jag är inte överdrivet politiskt intresserad, men det var en händelse som grep tag i mig. Idag känns det som ett avlägset minne som fladdrar förbi trots att det bara har gått två år.
En annan händelse som grep tag i mig på ett orerhört starkt sätt var männen som dog i ubåten Kursk. Jag minns att jag drömde om det på nätterna och jag drömde mardrömmar om att sitta fast på havsbotten instängd i en kall ubåt.
Alldeles nyligen attackerades London. När vi åkte till Kroatien mötte jag en gammal vän till mamma som skulle flyga till London. Hon var livrädd men bor där tillsammans med sin sambo numera. Jag känner mig så försvarslös i såna stunder, det känns som om jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra av mig själv...
Nu ska jag ta mina sorgliga tankar, hälla upp ett glas vin och sätta mig på balkongen en stund.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar